Un revoir...
Snart en vecka har gått sedan jag kom hem. Det är fortfarande svårt att fatta. På ett kan jag inte förstå att jag är hemma igen, på riktigt, för att stanna den här gången. Å andra sidan är det som att ingenting har hänt, som att tiden stått stilla. Vilket kanske är bra? Det betyder ju att jag inte har missat så mycket?
Och även om det skulle vara fallet, så känns det som att det var värt det. Det som händer i Nynäsham händer i Nynäshamn varje år. Så jag kan liksom ta igen det ett annat år, om jag nu skulle vilja.
Ja, det är i alla fall min uppfattning. Kanske har jag helt fel. Men en liten tillbakablick på min sista tid i Frankrike.
Avskedet med familjen blev snabbt och smärtfritt. Vi skulle alla upp tidigt på måndagsmorgonen, och helt plötsligt blev det superbråttom och Karina och tjejerna var tvugna att rusa ut genom dörren. Det blev en snabb kram och så var de iväg. Fem minuter stack jag och Eric, han skjutsade mig till tågstationen. Det kanske låter som ett väldigt fjuttigt hej då till en familj man bott med i tio månader, men det var perfekt. Jag hade inte fixat nått långt utdraget kramkalas med känslor svallande i ögonvrån.
Tåget avgick fem minuter efter amkonsten till tågstationen, så även avskedet med Toulouse gick fort. Däremot var själva resan lite seg, 6 timmar tog det. Men så fort jag gick av tåget i Nice stod Ronja där och tog emot mig!
Det var otroligt skönt att ses, att äntligen vara i samma land, samma stad, att kunna prata obehindrat och bara vara.
Veckan spenderades på Nice beach, med sol, bad, coctails, en liten utflykt till Monaco, en annan till Cannes. Mycket mat.. Det var underbart mycket semester!
Här i Monaco, med medelhavet i bakgrunden.
Stranden. Det var stenigt, men jättebra för då slapp man sanden! Vattnet var nästan onödigt varmt, enda trista var en liten lätt attack av brännmaneter en dag...
En av många...
I alla fall, veckan var super och gick därför alldeles för fort.. Ronja tog flyget söndag förmiddag och jag satte mig på tåget mot Aix-en-Provence. De två dagarna där är en historia för sig. Mycket trevligt, kanske lite exhausting avslut men hem kom jag och det var huvudsaken. Jag couch-surfade för första gången och det gick jättebra.
Nu ska jag fortsätta släkt- och vänträffarna, försöker få med ett om dagen i alla fall. Saknar vädret i Frankrike lite, men Sverige duger, helt klart. På återseende!
Och även om det skulle vara fallet, så känns det som att det var värt det. Det som händer i Nynäsham händer i Nynäshamn varje år. Så jag kan liksom ta igen det ett annat år, om jag nu skulle vilja.
Ja, det är i alla fall min uppfattning. Kanske har jag helt fel. Men en liten tillbakablick på min sista tid i Frankrike.
Avskedet med familjen blev snabbt och smärtfritt. Vi skulle alla upp tidigt på måndagsmorgonen, och helt plötsligt blev det superbråttom och Karina och tjejerna var tvugna att rusa ut genom dörren. Det blev en snabb kram och så var de iväg. Fem minuter stack jag och Eric, han skjutsade mig till tågstationen. Det kanske låter som ett väldigt fjuttigt hej då till en familj man bott med i tio månader, men det var perfekt. Jag hade inte fixat nått långt utdraget kramkalas med känslor svallande i ögonvrån.
Tåget avgick fem minuter efter amkonsten till tågstationen, så även avskedet med Toulouse gick fort. Däremot var själva resan lite seg, 6 timmar tog det. Men så fort jag gick av tåget i Nice stod Ronja där och tog emot mig!
Det var otroligt skönt att ses, att äntligen vara i samma land, samma stad, att kunna prata obehindrat och bara vara.
Veckan spenderades på Nice beach, med sol, bad, coctails, en liten utflykt till Monaco, en annan till Cannes. Mycket mat.. Det var underbart mycket semester!
Här i Monaco, med medelhavet i bakgrunden.
Stranden. Det var stenigt, men jättebra för då slapp man sanden! Vattnet var nästan onödigt varmt, enda trista var en liten lätt attack av brännmaneter en dag...
En av många...
I alla fall, veckan var super och gick därför alldeles för fort.. Ronja tog flyget söndag förmiddag och jag satte mig på tåget mot Aix-en-Provence. De två dagarna där är en historia för sig. Mycket trevligt, kanske lite exhausting avslut men hem kom jag och det var huvudsaken. Jag couch-surfade för första gången och det gick jättebra.
Nu ska jag fortsätta släkt- och vänträffarna, försöker få med ett om dagen i alla fall. Saknar vädret i Frankrike lite, men Sverige duger, helt klart. På återseende!
Borta bra men hemma....som vanligt!
Japp, hemkommen sen igår, det var... skönt, men lite underligt ovanligt men ändå som vanligt.
Resan hem var intressant...men hem kom jag och det är huvudsaken. Känner mig inte så motiverad att skriva nån lång utläggning nu, utan det får komma senare. Vill bara säga att Nice var underbart, väldigt trevligt!
A plus, bisous
Au revoir tout le monde...
Nu bär det av, allt förutom laptopen är packat, lite sömn och sen till tågstationen...
De senaste dagarna har varit underbart intensiva, ändå har jag inte kunnat undvika små attacker av "AAAhhh, vill, vill inte" då och då. Det är som att jag verkligen ser fram emot att åka, men får lite panik av det samtidigt. Just nu är det bara som någon slags klump i halsen som vill stanna där och inte låta tårarna komma ut. För avskedet är typ redan gjort, jag kommer att se dem alla imorn bitti men bara som hastigast, SEN ÅKER JAG!
10 och en halv månad, eller vad är det? Har väntat (inte längtat) på den här dagen sedan jag kom. Vetat att den snart skulle komma. Och ja, den kom snart. För snart?
Samtidigt kan jag inte bärga mig till imorgon. Jag får äntligen träffa Ronja!
Den här veckan kommer att bli så himla bra, den har allt man kan önska:
- Sin bästa vän
- Soliga syd-frankrike
- Stranden
- Semester
Och dessutom, det jag kanske har saknat mest de senaste tio månaderna, att få vara själv, vara mig själv, inte "on duty" hela tiden som man faktiskt är som au pair.. För även om familjen jag bott hos är den bästa man kan tänka sig, så kan det aldrig bli riktigt hemma när man bor inneboende. Man blir liksom lite tonåring igen. Jag är SÅ redo att bli vuxen nu, leva själv och bestämma över mig själv. Och det finns inget annat bättre sätt än att inleda det nya med en vecka tillsammans med Ronja!!
Som föresten åker ifrån Sverige om bar några timmar. Vilket betyder att också jag borde sova lite... Får se hur det går. Nu väntar jag bara på att klumpen i halsen ska släppa och låta tårarna ut. Det var SÅ nära när jag gav tjejerna foto-kollagen och kramade om dem. Men jag vet att de kommer. På tåget imorn kanske? Eller på flyget hem?
Okej, nog för nu. Får se om det blir en liten update snart igen. Som vi säger i det här landet,
Au revoir, på återseende!
Just det, en sak till... min packning är 10 kilo för tungt, bara så ni vet. Vilket skulle betyda ca 1600 kr avgift från Ryanair. LOL! Men det löser sig, det gör det alltid...See ya!
35 grader, jag smääälter bort!
Helt sjukt, visst jag gillar värme, men var är stranden/poolen/isvaken?? Och vad gör man när de inte existerar på närmare håll?
VATTENKRIG!! Enda lösningen en dag som denna, och idag var det ändå "bara" 34 grader eller nåt, igår var det tydligen 37 nånting.. Så utomhusdusch blev det, inte vidare svalkande heller faktiskt, men bättre än ingenting. Kan inte fatta att vi har en pool, men inget vatten i den... Så irriterande! Men men, whatever. 5 dagar till stranden i Nice!
Igår var det dags att säga bye bye till Toulouse, vi tog en sista öl vid St Pierre, så himla trevligt, men fortfarande svettigt vid 12-rycket...
Och imorn blir det bye bye till Meike. Vad ska jag gör autan er allihopa?? Kommer bli så himla trist att säga hej då på riktigt, jag vet att vi kommer att ses om mindre än en månad men ändå..
Och idag var förmodligen sista hämtningen på skolorna.. det var svårt att fatta. Vi åt lunch på Mc Donalds med en annan mamma + dotter, samma som vi ska ha födelsedagskalas med på lördag. Väldigt trevligt faktiskt!
Och imorn blir sista jobbdagen. Sista dagen som au pair typ. Men på fredag har jag i alla fall tjejerna för mig själv, sen blir det poolparty och grillparty på lördag och sen packning på söndag...
Vet att jag skriver det om och om igen, men tror att det bara är för att det är så svårt att förstå. Vet inte om det kommer att slå mig när jag sitter på tåget härifrån, eller först på flyget hem. Att jag inte kommer tillbaka. Att jag inte kommer att bo här mera...
Too hard to say goodbye!
