the WoodBog blog

De senaste dagarna har varit underbart intensiva, ändå har jag inte kunnat undvika små attacker av "AAAhhh, vill, vill inte" då och då. Det är som att jag verkligen ser fram emot att åka, men får lite panik av det samtidigt. Just nu är det bara som någon slags klump i halsen som vill stanna där och inte låta tårarna komma ut. För avskedet är typ redan gjort, jag kommer att se dem alla imorn bitti men bara som hastigast, SEN ÅKER JAG! 

10 och en halv månad, eller vad är det? Har väntat (inte längtat) på den här dagen sedan jag kom. Vetat att den snart skulle komma. Och ja, den kom snart. För snart? 

Samtidigt kan jag inte bärga mig till imorgon. Jag får äntligen träffa Ronja! 

Den här veckan kommer att bli så himla bra, den har allt man kan önska:

- Sin bästa vän

- Soliga syd-frankrike

- Stranden

- Semester

 Och dessutom, det jag kanske har saknat mest de senaste tio månaderna, att få vara själv, vara mig själv, inte "on duty" hela tiden som man faktiskt är som au pair.. För även om familjen jag bott hos är den bästa man kan tänka sig, så kan det aldrig bli riktigt hemma när man bor inneboende. Man blir liksom lite tonåring igen. Jag är SÅ redo att bli vuxen nu, leva själv och bestämma över mig själv. Och det finns inget annat bättre sätt än att inleda det nya med en vecka tillsammans med Ronja!! 

Som föresten åker ifrån Sverige om bar några timmar. Vilket betyder att också jag borde sova lite... Får se hur det går. Nu väntar jag bara på att klumpen i halsen ska släppa och låta tårarna ut. Det var SÅ nära när jag gav tjejerna foto-kollagen och kramade om dem. Men jag vet att de kommer. På tåget imorn kanske? Eller på flyget hem? 

Okej, nog för nu. Får se om det blir en liten update snart igen. Som vi säger i det här landet, 

Au revoir, på återseende! 

Just det, en sak till... min packning är 10 kilo för tungt, bara så ni vet. Vilket skulle betyda ca 1600 kr avgift från Ryanair. LOL! Men det löser sig, det gör det alltid...See ya!